Tjugosex minuter senare kände Tova sig som ett rotlöst träd och just den känslan gjorde att hon hellre dog på kuppen än att sova ensam inatt. Bara inatt.
De lösgjorde sig från en hejdå kram och började gå åt varsitt håll. Tova åt vänster, Philip åt höger.
Efter ungefär en halv minut ångrade sig Tova och sprang ikapp Philip.
"Philip! Vänta!"
Han vände sig om.
"Vad är det? Har det hänt något?" Han lät orolig på rösten, hon hade gjort honom orolig.
Tova tänkte på döden.
"Nej... Jag tänkte bara fråga om, eh, alltså det är ju så sent och, eh, min hyresvärd vill helst inte att..."
"Det är okej, sov hemma hos mig" han log under sin bångstyriga lugg.
Philip lade armen runt Tova och så gick de tillsammans under telefonledningarna.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar