Om lögner

Visserligen var det högsommar när jag satt på perrongen i någon jävla förort i skymningstid och väntade på dig, visserligen hade det varit olidligt varm hela dagen och dessutom flera dagar innan men det var något med en där lögnen som gjorde att hela huden blev äckligt knottrig när jag satt ensam på bänken och sög på en cigarett.
"Dumma jävla brud" tänkte säkert folk om mig, de som gick förbi och A-lagarna som tröstade, jag vet inte vad, brustna hjärtan kanske, med sprit.

Jag hoppas de tänkte så, i alla fall någon som förstod det då. Hur jävla blåögd jag var.

Mina knogar var vita och jag höll så hårt jag kunde i mobiltelefonen. Ifall du skulle ringa.
Jag andades så tyst jag kunde för att inte missa minsta lilla ljud från telefonen, snart skulle ringsignalen gå igång, jag vet det. Helt säkert.

Tåget kom och jag satt död i ett smutsigt säte i tjugo minuter tills du ringde.
En massa ursäkter om arbete, telefonsamtal och jag svarade "Mm, ja, okej..." men jag hörde det, jag hörde det på din röst.
Du hade haft sex.

Du mötte mig på tunnelbanan, det var natt nu, så mörkt det kan bli i denna staden.
Vi låg med varandra på golvet hemma hos dig.

Spela musik innanför mina trosor (Pt. 3)

När de hade lösgjort sig från ytterkläder och väskor drog Tova ut Philips på dansgolvet med ett fast grepp om hans arm och började dansade till Chain of Fools av Aretha Franklin.
Först stod Philip orörlig och letade efter en väg ut från folkhopen i tillbakahållen panik men insåg att det var alldeles för tätt packat med folk, Tova skulle hinna dra honom tillbaka.
Hon dansade väldigt nära honom. Hon var inte speciellt bra på att dansa men det var något med fräknarna, håret som klibbade fast i huden och läpparna som formade sig efter orden i låten som fick honom att glömma bort det.

Efter fyrtiofem minuters dans började benen domna och svetten rinna, så satte de sig ned och drack öl. Knock on Wood ebbade ut, Tova tittade på honom och log:
"Det är visst kul att dansa, eller hur?"

Spela musik innanför mina trosor (Pt. 2)

Femton cigaretter (och betydligt mer vin) senare bestämde sig Philip och Tova att lämna lägenheten och Philip reste sig upp, vinglade till, och sträckte sedan ut handen för att hjälpa Tova upp.
Ingen märkte att de öppnade ytterdörren och försvann ut på gatan, där all dans, fylla och liv plötsligt kändes mycket avlägsen. Tova märkte också att just den känslan gjorde henne fri.
Dock en bieffekt av detta blev att en olustig tystnad växte mellan dem och inte ens ljudet från tågen över rälsen eller skorna mot grusen på trottoaren lyckades fylla tystnaden.

De gick tillsammans på Kungsgatan med annat lördagsfolk som var på väg mot olika håll; lägenheter, klubbar och öppna matställen.

Tova stannade plötsligt på trottoaren framför Fasching, Philip hörde basgången från klubben ända ut på gatan.
Hon vände sig mot honom, log och sa "Det är lördag, vilket innebär Klubb Soul. Vill du?"
Philip, som var väldigt osäker på allt som beträffar dans, försökte snirkla sig ur, vred sig lite och mumlade något om en skadad lilltå.
Tova, å andra sidan, ignorerade detta, krokade fast deras armar och drog med honom till kön.

Spela musik innanför mina trosor (Pt. 1)

"Jag har tänkt på en sak..."
"Vadå?"
Philip och Tova hade gått tysta länge och tystnaden höll just på att bli obekväm, som den brukar bli när man är nya bekanta och inte riktigt vet vad man skall säga.
"Telefonledningarna... Vart börjar de någonstans egentligen? Och vart tar de slut? Har du någonsin sett det? De bara finns där, alltid. Eller hur?"
"Mm..." Vad svarar man på något sådant? Och vad spelar det för någon roll egentligen?
Han böjde huvudet i en nittio graders vinkel och saktade ned farten, följde telefonledningen ett par meter tills han började gå snett och vinglade in i Tova.
"Hm, förlåt..."

Tova hade träffat Philip för första gången tidigare samma kväll på en inflyttningsfest på Östermalm. Hon kom dit och insåg att hon kände nästan ingen och när hennes enda bekantskaper i lägenheten hade blivit förfriskade (och glömt bort henne i all dans, musik och människor) hade Tova gått ut på balkongen, som faktiskt var tom.
Tova hade suttit och kedjerökt i en halvtimme med regelbunden påfyllning med rosévin när Philip skulle gå ut på balkongen, fast snavade på dörrtröskeln.
"Får jag sätta mig här?" frågade han när han hade lyckats återfå balans i benen och gjorde en gest mot platsen på golvet bredvid henne.
Tova nickade och han satte sig ned och tände en cigarett. Han drog några djupa halsbloss, harklade sig och presenterade sig sedan:
"Hej förresten, Philip heter jag"
Tova presenterade sig själv och Philip frågade ifall hon ville dela på en flaska vin han hade med sig ut.
Och på den vägen var det, de satt tillsammans på balkongen i en timme, drack vin och pratade sluddrigt om stjärnor och segelbåtar.

Vi är bara leksaker, baby

Det är ingen hemlighet, jag vet om det. Han vet om det. Han vet om att jag vet om det. Vi pratar bara inte om det, det är som en oskriven regel.
Klart det har kommit upp i samtal, men det är som att gå upp på en vind som har stått stilla i över tio år. Allt damm far upp i luften men faller snart ned igen, förblir stilla.
Jag är dammallergiker, därför är det ju bara rent korkat att begå samma misstag och gå upp där igen.
Jag är bara en bricka i hans spel. Jag vet inte hur många fler brickor, eller vilka, som är med och tävlar, men jag är inte ensam, det vet jag.
Det är svansjakt, det finns inget pris, ingen vinst. Jag kan löpa på såhär i flera år, riva mig på hans vackra nyponbuskstaggar om och om igen; jag kommer inte komma någonstans.

Hon hade dragit för gardinerna, de tjocka gardinerna som bestod av tre olika lager för att garantera totalt mörker, och lagt sig i soffan framför ett litet soffbord i mörk, tung ek.
Hon hade bokat in på ett Best Western hotell, centralt i staden, och låg nu i nylonstrumpbyxor, en tunn sidenrock och sina elegantaste (och mest förföriska) underkläder i soffan med ett glas whiskey och is i handen.

Hon var just på väg att somna till stadens nattliga ljud, då hotelltelefonen ringde och en kvinna med mycket behaglig röst berättade att hon väntade manligt besök. Klockan närmade sig midnatt.
”Släpp in honom” sa hon till receptionisten.

Hon bodde på sjunde våningen, så ett par minuter senare hörde hon dörren klicka metalliskt varpå den öppnades. Det var helt mörkt i rummet, men han hade varit där så många gånger att det egentligen inte hade någon större betydelse om det var tänt eller släkt, han hittade i rummet som i sin ficka.
Det luktade tobak och eau de Cologne från honom. Han var inte långt borta från henne nu. Hon hörde på hans andetag att han inte kunde vänta länge till, hans kättja hade nått klimax.

Han lyfte upp henne i sina armar från soffan och bar henne till den överdrivet prydliga hotellsängen. Hon kunde känna hans hjärta dunka mot henne hela vägen han bar henne.
Hans händer darrade lätt när han lät sidenrocken glida av henne och gardinen glappade lite, gatulampor och neonskyltar lös upp hennes fragila kropp. Han strök sina händer över hennes underkläder, som han gissade hade kostat väldigt mycket.

Han lade sin tyngd över hennes lilla kropp och dunkade sin kropp mot den. Deras andetag bildade ett fuktigt moln i rummet, och allt stod stilla förutom djuren på sängen. Ordlöst var rummet fyllt med läten, det påminde som ett besök på ett ZOO.
Hon lämnade röda rivmärken på hans rygg, som revirmärkering.

Han reste sig från sängen och tog två glas, lade i is och hällde whiskey. Han räckte ena glaset till henne och hon tittade på honom från andra sidan rummet. Han satt i underkläder på soffan med böjt huvud och rökte John Silver.

Du tog något från mig, det är jag helt övertygad om. Vad det var är jag inte säker på, men det försvann redan första gången jag mötte dig.
Jag saknar det som om det vore mitt eget hjärta, eller mina lungor. Detta är något jag har ältat hemskt länge, och försökt reducera från mitt huvud, mina tankar.
Allt har ett utgångsdatum, det har jag lärt mig. När människans utgångsdatum har passerat, finns det inget mer hon kan ge.
Ditt datum gick ut långt innan jag fastnade i ditt spel, innan jag mötte dig. Du har inget kvar att ge, du tar. Jag har inget kvar att ge, för du har tagit allt. Men du fortsätter ta, och jag vet inte vad som kommer hända med mig.

Antoine, Pauline och Avril

Det var torsdag eftermiddag och Antoine läste Hoppa hage i eftermiddagssolen.
Han lyfte blicket mot fönstret, ut på himmelen. Det började troligtvis skymma om någon timme.
Trädgården stod paralyserad, katten låg hoprullad, spann i hans knä. Allt i vanlig ordning.

Huset var så tomt på liv bortsätt från Antoine och katten. Tills telefonen ringde.
Han var så absorberad av boken att han hade glömt bort telefonen som stod på ett bord bredvid honom att han ryckte till så kraftigt att katten vaknade.

Husets stillhet var nu rubbat.

”Antoine” sa han till luren efter 3 signaler.
”Godkväll” svarade en kvinnoröst han tyckte kändes bekant.
Antoine tryckte luren tätare mot örat.
”Förlåt, men vem är det?”
Hon tycktes ignorera, eller inte höra frågan, utan fortsatte.
”Är du ensam? Håller du på med något, eller är du ledig?”
”Jag är själv, och jag läste en bok, men ja, jag är ledig” svarade han.
Han försökte placera rösten, men bara trasiga fragment av personer utan ansikten seglade förbi. Vem var hon? Han fick känslan av att det var någon som hade haft stort inflytande på honom, någon viktig. Men varför kunde han inte placera rösten då?
”Bra. Jag skulle nämligen vilja prata med dig, eller inte egentligen prata. Mer berätta. Du lyssnar, jag berättar” sa hon. Hon verkade bestämd och en aning affärsmässig.
”Visst, men vem är det jag pratar med?”
”Lyssna här, det är inte viktigt. Inte nu, i varje fall. Håll dig till tåls, men just nu är det inte relevant” sa hon. Bestämdheten i hennes röst kunde ge en uppfattning om att hon var arg.

”Jag har ältat detta samtal i fyra år, sedan jag var nitton, och det var då vi träffades sist. Jag borde ha sagt något för länge sedan, det har nästan gått för lång tid. Men jag måste berätta det nu, jag kommer annars aldrig få ett tillfälle.
Jag blev med barn för fyra år sedan. Ditt barn, vårt barn. Vi fick en dotter som heter Avril, efter ditt franska påbrå och för att hon föddes 14e april. Hon fyller fyra i år.
Jag behöll henne eftersom du lämnade mig.
Jag trodde jag höll på att dö av sorg tills jag insåg att en liten del av dig växte i min mage. Jag ville inte vara själv.
Detta är något som jag har funderat över tusentals gånger; var det rätt eller fel? Jag vet inte.
Trots att jag inte ångrar en enda dag att jag födde Avil så blev jag kroniskt deprimerad efter hennes födsel.
Jag låg de första nätterna på sjukhuset med Avril varmt vid bröstet och grät tyst ned i hennes lilla rödbruna kalufs av hår.
Jag står inte ut med tanken på att Avril ska växa upp med någon som mig, någon som gråter varenda natt och vars badrumsskåp är ett apotek. Hon förtjänar inte det, hon förtjänar någon bättre.
Jag önskar bara att det vore enklare, att jag vore en solskensmamma som bakade kakor och bullar och gick långa skogspromenader med barnet i handen, sjungandes på någon låt vi hade ihop.

Istället ligger jag i min säng i ett mörkt rum och gråter när jag hör min dotters lilla hand rycker i handtaget till den låsta dörren och ropar med en liten darrig röst efter sin maman.
Men maman finns inte här, hon är borta. Snälla Avril, gråt inte. Maman kommer snart tillbaka.

Jag vill också poängtera att jag aldrig, aldrig utsatt vår dotter för något illa, varken våld eller psykisk misshandel. Jag har alltid gjort mitt yttersta för att får Avril att må bra, leva ett så problemfritt liv som möjligt, trots att det inte alltid har varit så lyckat. Hon är förvisso bara fyra år men hon förstår att jag har problem och naturligtvis har det projicerat henne, mot min vilja. ”
Det blev tyst några sekunder i luren. Han hörde henne dra djupa andetag och en vind blåste förbi och prasslade i luren.
När hon började prata igen darrade hon lätt på rösten.

”Jag tror inte på ödet eller att individen är skapt för något speciellt syfte, men min oförmåga att känna lycka är troligtvis en medfödd förbannelse eller gen eller vad som helst. Det skulle kunna jämföras med någon obotlig sjukdom. Det är något jag inte kan fly ifrån.
Jag har minnen från när jag var ett barn då jag kunde obefogat örfila mig själv framför spegeln tills en stor rodnad uppstod på min kind. Detta var av olika orsaker, ibland tyckte jag att jag var för ful, alla andra flickor var sötare. Varför var jag så defekt och misslyckad? Varför passade jag inte i flätor, blommiga klänningar, knästrumpor och ballerinaskor? Därför skulle jag straffa mig själv.
Alla dessa hjärnspöken har alltid funnits, de finns fortfarande kvar.
Och de höll på att bryta ned mig totalt när jag umgicks med dig. Jag var så oerhört labil och bräcklig att jag knappt fanns kvar, jag var knappt en person längre.

Trots att jag kände mig mer förstörd än Hiroshima efter atombomsattacken när du lämnade mig så bär jag på ett par fina minnen från när vi brukade träffas, gå långa tysta promenader genom staden.
Jag minns speciellt en kväll när jag ringde dig och du inte svarade. Jag var oerhört uppriven, grät och ville träffa någon, ville träffa dig.
Jag satte mig på spårvagnen på väg till dig, möttes av blickar som generades av mitt okontrollerade gråtande.
Jag ringde på din lägenhet, knackade och väntade. Ingen öppnade. Jag öppnade brevinkastet och tittade in.
Mörkt.
”ANTOINE! Antoine, vakna!” skrek jag tills halsen brände lite.
Jag försökte kontrollera mitt hyperventilerande, lyssnade. Hörde lakansprassel, fotsteg. Nakna fötter.
Jag minns precis hur du såg ut när du öppnade dörren, det var mitt i natten och du var nyvaken med yvigt hår och orosrynkor i pannan.
Du var så snäll mot mig den natten, du sa ingenting när jag grät och skakade i dina armar tills jag tystnade någon sekund, svalde och sa:
”Nu vill jag glömma bort att jag lever”
Efter ett par glas vin lyssnade du, på riktigt, när jag pratade och du höll dina armar om mig hela natten, tills vi somnade och inte ens när jag vaknade hade du släppt taget om mig.
Den morgonen gled jag försiktigt ur ditt grepp och smög ut i gryningen. Håret luktade rök från alla cigaretter och huvudet var torrt från alldeles för mycket vin.

Jag hörde inte av mig till dig på tre månader efter det, trots att du försökte ringa och besöka mig. Jag undvek dig för att jag skämdes, skämdes över mig själv och över att jag lät dig se mig gå sönder.

En dag svarade jag i telefonen när du ringde, ljög att jag har varit bortrest och vi bestämde att träffas. Jag träffade dig två dagar senare, i en varm och gul stad. Och som om det inte alls hade varit länge sedan vi sågs tog du min hand och vi tog en lång tyst promenad.
Vi gick till mitt favoritcafé, ett franskt som du kanske minns, och du högläste poesi och vi drack kaffe i eftermiddagssolen.
Du ledde mig hem till din lägenhet och vi spelade högt 40-tals jazz och rökte cigaretter på balkongen i skymningen.
Den natten blev jag med barn.
Du skulle iväg tidigt nästa morgon, förklarade inte var men höll mig i dina armar en sista gång och sedan sågs vi aldrig mer.
Jag försökte ringa dig, berätta om min graviditet. Du svarade inte i telefon och hade bytt adress. Jag fick inte tag på dig någonstans och jag satt mest och väntade på att du skulle höra av dig till mig i takt med min mage som växte.

Och nu tänker jag ge vårdnaden över vår dotter till dig. Jag tänker göra samma sak som du gjorde mot mig.”

Det blev tyst i luren, han hörde bara sitt hjärta dunka och prasslet från vinden som blåste i luren från hennes sida.

”Pauline, jag vet inte vad jag skall säga. Bara att jag önskar att jag visste detta mycket tidigare och att jag bara har mig själv att skylla. Det var fel av mig att försvinna sådär abrupt, jag borde ha sagt något. Var är du någonstans nu?”
”På Golden Gate-bron” svarade Pauline.
Det hördes ett skrapande från skor mot asfalt, mer vind och sedan klickade telefonen.

Hon försvann.

And the story begins

Detta blir då blogg nr. 2 (blogg nr. 1) fast till skillnad från den första kommer denna bestå av fristående berättelser (möjligtvis en eller annan novell och följetong).

Inspiration? Farfars berättarmin, tomma fågelburar, ryska grammofoner, dragspel, mode, gråt och sprit.