Antoine, Pauline och Avril

Det var torsdag eftermiddag och Antoine läste Hoppa hage i eftermiddagssolen.
Han lyfte blicket mot fönstret, ut på himmelen. Det började troligtvis skymma om någon timme.
Trädgården stod paralyserad, katten låg hoprullad, spann i hans knä. Allt i vanlig ordning.

Huset var så tomt på liv bortsätt från Antoine och katten. Tills telefonen ringde.
Han var så absorberad av boken att han hade glömt bort telefonen som stod på ett bord bredvid honom att han ryckte till så kraftigt att katten vaknade.

Husets stillhet var nu rubbat.

”Antoine” sa han till luren efter 3 signaler.
”Godkväll” svarade en kvinnoröst han tyckte kändes bekant.
Antoine tryckte luren tätare mot örat.
”Förlåt, men vem är det?”
Hon tycktes ignorera, eller inte höra frågan, utan fortsatte.
”Är du ensam? Håller du på med något, eller är du ledig?”
”Jag är själv, och jag läste en bok, men ja, jag är ledig” svarade han.
Han försökte placera rösten, men bara trasiga fragment av personer utan ansikten seglade förbi. Vem var hon? Han fick känslan av att det var någon som hade haft stort inflytande på honom, någon viktig. Men varför kunde han inte placera rösten då?
”Bra. Jag skulle nämligen vilja prata med dig, eller inte egentligen prata. Mer berätta. Du lyssnar, jag berättar” sa hon. Hon verkade bestämd och en aning affärsmässig.
”Visst, men vem är det jag pratar med?”
”Lyssna här, det är inte viktigt. Inte nu, i varje fall. Håll dig till tåls, men just nu är det inte relevant” sa hon. Bestämdheten i hennes röst kunde ge en uppfattning om att hon var arg.

”Jag har ältat detta samtal i fyra år, sedan jag var nitton, och det var då vi träffades sist. Jag borde ha sagt något för länge sedan, det har nästan gått för lång tid. Men jag måste berätta det nu, jag kommer annars aldrig få ett tillfälle.
Jag blev med barn för fyra år sedan. Ditt barn, vårt barn. Vi fick en dotter som heter Avril, efter ditt franska påbrå och för att hon föddes 14e april. Hon fyller fyra i år.
Jag behöll henne eftersom du lämnade mig.
Jag trodde jag höll på att dö av sorg tills jag insåg att en liten del av dig växte i min mage. Jag ville inte vara själv.
Detta är något som jag har funderat över tusentals gånger; var det rätt eller fel? Jag vet inte.
Trots att jag inte ångrar en enda dag att jag födde Avil så blev jag kroniskt deprimerad efter hennes födsel.
Jag låg de första nätterna på sjukhuset med Avril varmt vid bröstet och grät tyst ned i hennes lilla rödbruna kalufs av hår.
Jag står inte ut med tanken på att Avril ska växa upp med någon som mig, någon som gråter varenda natt och vars badrumsskåp är ett apotek. Hon förtjänar inte det, hon förtjänar någon bättre.
Jag önskar bara att det vore enklare, att jag vore en solskensmamma som bakade kakor och bullar och gick långa skogspromenader med barnet i handen, sjungandes på någon låt vi hade ihop.

Istället ligger jag i min säng i ett mörkt rum och gråter när jag hör min dotters lilla hand rycker i handtaget till den låsta dörren och ropar med en liten darrig röst efter sin maman.
Men maman finns inte här, hon är borta. Snälla Avril, gråt inte. Maman kommer snart tillbaka.

Jag vill också poängtera att jag aldrig, aldrig utsatt vår dotter för något illa, varken våld eller psykisk misshandel. Jag har alltid gjort mitt yttersta för att får Avril att må bra, leva ett så problemfritt liv som möjligt, trots att det inte alltid har varit så lyckat. Hon är förvisso bara fyra år men hon förstår att jag har problem och naturligtvis har det projicerat henne, mot min vilja. ”
Det blev tyst några sekunder i luren. Han hörde henne dra djupa andetag och en vind blåste förbi och prasslade i luren.
När hon började prata igen darrade hon lätt på rösten.

”Jag tror inte på ödet eller att individen är skapt för något speciellt syfte, men min oförmåga att känna lycka är troligtvis en medfödd förbannelse eller gen eller vad som helst. Det skulle kunna jämföras med någon obotlig sjukdom. Det är något jag inte kan fly ifrån.
Jag har minnen från när jag var ett barn då jag kunde obefogat örfila mig själv framför spegeln tills en stor rodnad uppstod på min kind. Detta var av olika orsaker, ibland tyckte jag att jag var för ful, alla andra flickor var sötare. Varför var jag så defekt och misslyckad? Varför passade jag inte i flätor, blommiga klänningar, knästrumpor och ballerinaskor? Därför skulle jag straffa mig själv.
Alla dessa hjärnspöken har alltid funnits, de finns fortfarande kvar.
Och de höll på att bryta ned mig totalt när jag umgicks med dig. Jag var så oerhört labil och bräcklig att jag knappt fanns kvar, jag var knappt en person längre.

Trots att jag kände mig mer förstörd än Hiroshima efter atombomsattacken när du lämnade mig så bär jag på ett par fina minnen från när vi brukade träffas, gå långa tysta promenader genom staden.
Jag minns speciellt en kväll när jag ringde dig och du inte svarade. Jag var oerhört uppriven, grät och ville träffa någon, ville träffa dig.
Jag satte mig på spårvagnen på väg till dig, möttes av blickar som generades av mitt okontrollerade gråtande.
Jag ringde på din lägenhet, knackade och väntade. Ingen öppnade. Jag öppnade brevinkastet och tittade in.
Mörkt.
”ANTOINE! Antoine, vakna!” skrek jag tills halsen brände lite.
Jag försökte kontrollera mitt hyperventilerande, lyssnade. Hörde lakansprassel, fotsteg. Nakna fötter.
Jag minns precis hur du såg ut när du öppnade dörren, det var mitt i natten och du var nyvaken med yvigt hår och orosrynkor i pannan.
Du var så snäll mot mig den natten, du sa ingenting när jag grät och skakade i dina armar tills jag tystnade någon sekund, svalde och sa:
”Nu vill jag glömma bort att jag lever”
Efter ett par glas vin lyssnade du, på riktigt, när jag pratade och du höll dina armar om mig hela natten, tills vi somnade och inte ens när jag vaknade hade du släppt taget om mig.
Den morgonen gled jag försiktigt ur ditt grepp och smög ut i gryningen. Håret luktade rök från alla cigaretter och huvudet var torrt från alldeles för mycket vin.

Jag hörde inte av mig till dig på tre månader efter det, trots att du försökte ringa och besöka mig. Jag undvek dig för att jag skämdes, skämdes över mig själv och över att jag lät dig se mig gå sönder.

En dag svarade jag i telefonen när du ringde, ljög att jag har varit bortrest och vi bestämde att träffas. Jag träffade dig två dagar senare, i en varm och gul stad. Och som om det inte alls hade varit länge sedan vi sågs tog du min hand och vi tog en lång tyst promenad.
Vi gick till mitt favoritcafé, ett franskt som du kanske minns, och du högläste poesi och vi drack kaffe i eftermiddagssolen.
Du ledde mig hem till din lägenhet och vi spelade högt 40-tals jazz och rökte cigaretter på balkongen i skymningen.
Den natten blev jag med barn.
Du skulle iväg tidigt nästa morgon, förklarade inte var men höll mig i dina armar en sista gång och sedan sågs vi aldrig mer.
Jag försökte ringa dig, berätta om min graviditet. Du svarade inte i telefon och hade bytt adress. Jag fick inte tag på dig någonstans och jag satt mest och väntade på att du skulle höra av dig till mig i takt med min mage som växte.

Och nu tänker jag ge vårdnaden över vår dotter till dig. Jag tänker göra samma sak som du gjorde mot mig.”

Det blev tyst i luren, han hörde bara sitt hjärta dunka och prasslet från vinden som blåste i luren från hennes sida.

”Pauline, jag vet inte vad jag skall säga. Bara att jag önskar att jag visste detta mycket tidigare och att jag bara har mig själv att skylla. Det var fel av mig att försvinna sådär abrupt, jag borde ha sagt något. Var är du någonstans nu?”
”På Golden Gate-bron” svarade Pauline.
Det hördes ett skrapande från skor mot asfalt, mer vind och sedan klickade telefonen.

Hon försvann.