Jag var bara 16 år och hela världen kändes

Vi stod i en gammal hiss, en sådan med gallerdörrar.
Jag hade knutit halsduken alldeles för hårt, för tätt om halsen och andedräkten hade lagt sig fuktigt över stickningen.
Vi stod tysta när hissen transporterade oss uppåt, sakta, ryckigt.
Hissen var så liten, våra vinterjackor nuddade vid varandra och du vände inte bort blicken från mig. Inte en enda gång.
Du stod tillräckligt nära. Jag kände lukten från tobak, cigaretten du nyss hade rökt.
Du höll mig i dina armar och vi åkte sakta uppåt.
"Åh, du är så fin" sa du.
Mina kinder var rosa från vinterkylan och jag log stilla när jag andades in din lukt djupare i lungorna.
"Du är så fin, och du kommer bara bli finare, det tror jag. Ju längre tiden går blir du sötare och sötare. Som en rabarberpaj."

Vi låste dörren bakom oss och letade värme i varandras kroppar i soffan, båda skakade av köld och trots det hade du inga kläder på dig. Jag skrev på din hud med mitt finger, du frågade vad jag skrev men jag berättade inte.

Du somnade i mitt knä, snuttade på mitt finger och jag strök ditt hår som du alltid hade synpunkter på men som jag inte kunde sluta leka med fingrarna i.

Den natten kysstes vi tills våra läppar var trasiga och kyssarna smakade järn, blod.